Man unnar sig saker...

... för det har man ju trots allt förtjänat av en eller annan anledning. "Åh, idag har jag tvättat. Då kan jag ju faktiskt få unna mig den där klänningen som bara kostade 1000 kr" eller "Åh, idag har jag varit och tränat. ALLTSÅ är det helt okej att jag unnar mig ett halvt kilo godis som belöning". Att belöningen oftast inte står i proportion till den belönade handlingen som man utfört bekymrar en oftast inte nämnvärt. Hur skulle man annars kunna lysa upp den grå vardagen?

Det här fantastiska belöningssystemet som dyker upp med åren gör dessutom att man i slutet av månaden står inför ruinens brant och... nej nej, man funderar inte alls på att hoppa, för man har ju blivit bekväm också och är inte heller längre fullt så dramatisk men man SVÄR en liten ramsa (ja, forfarande tyst... det var ju det där med att man har grannar) över det obehagliga i att behöva inta föda som havregrynsgröt och nudlar av tvång så där i slutet av månaden. Nyckelordet är tvång som sagt. Annars har man överhuvudtaget inget problem med havregrynsgröt till frukost, det är ju NYTTIGT för tusan.


Dags att unna sig? Jag har ju packat 13 flyttkartonger.
Det här borde vara en vettig belöning.