Man gläds med sina vänner. På riktigt.

Det är viktigt med det där på riktigt. För det fanns en gång i tiden när det inte var så (åtminstone för mig, men jag kanske var småaktig, eller så var jag bara ung och avundsjuk... those were the days (suckar a la Askungens "vad är väl en bal på slottet)). Alltså, alla de där gångerna man (utan att mena det egentligen) sagt "jag är SÅ glad för din skull"... eller kanske snarare väst fram det. Det är liksom svårt att säga någonting mellan hårt sammanpressade käkar samtidigt som man försöker le. All den här ansträngningen gjorde dessutom att man såg lätt neurotisk ut. Och det i kombination med extremt profylaxandning för att slappna av och verka autentisk kan bara bli en katastrof.

Nej, det var inte enkelt att vara tidigatjugenånting och känna extrem avundsjuka, lätt bitterhet, önska att man hade en vodoodocka att plocka fram när människor var snyggare, mer lyckade och lyckligare än en själv.

Det är då det är skönt att bli äldre och inte behöva väsa fram lyckönskningar eller gratulationer. Eftersom man kan säga allt det med ett ärligt leende och alltsammans är alldeles äkta. Fantastiskt. Åldersökning borde någonstans leda till att vi människor fick en autenticitetsstämpel. Ungefär som den där dockan i Kalle Ankas julafton som får en okejstämpel i rumpan av jultomten. För med åldern lär man sig att trots finnar (fortfarande!), celluliter, mage a la kanelbullsdeg, stripigt hår, ickestatusbringande yrkesval, allmän medelmåttighet och skitdåliga dagar trots allt är helt okej.

(och till alla mina vänner: <3. För ja, man är lite sentimental, ganska mjuk och inte alls så tuff som man trodde att man skulle bli och man älskar sina vänner, det gör man. Dessutom vågar man erkänna det)