Man blir lätt rörd

Ja, rörd har ju tidigare varit ett ord som inte direkt ens funnit i min vokabulär. Alltså, ledsen, upprörd, känslosam, men inte rörd. Rörd är ett sånt där ord som hör ihop med tanter med lila hår som sitter hemma i stugan och virkar stora, vita, runda dukar som de sedan försöker pyttsa på sina barnbarn (som i sin tur inte alls är ett dugg intresserade av några, i deras mening, fula dukar som är rena rama dinosaurierna i inredningsdjungeln) och som har pälsmössa på sig så fort vinden börjar vina.

Men ja, jag blir rörd. Jag blir rörd av att min syster, som inte sa att hon älskade oss förrän hon var i tioårsåldern (ja, kvinnor i min släkt är särdeles envisa) skickar ett sms-hjärta till mig (<3) och skriver god natt. Jag blir rörd när mina vänner säger att de tycker om mig. Och jag blir rörd när jag ser på Extreme Home Makeover, för allt det fina dessa überamerikaner gör för människor som har det sämre ställt. Jag blir rörd över att människor någon gång ibland ställer upp för andra människor, och särskilt rörd blir jag om de människorna inte ens är bekanta med varandra. Listan kan göras oändligt lång.

Jag blir rörd och sedan gråter jag. Som ett litet BARN. För att det är så fint och för att världen är så vacker. Det var väl själva fan också att man ska bli så BLÖDIG när man blir äldre. Jag skulle ju vara hård och tuff. Bah!