Man förfäras över ungdomen idag.

Man kan ju inte låta bli att undra över VAD FAN de har på sig, ungdomarna idag?

Man blir mindre tolerant med åren?

P3 spelar en hel JÄVLA timme med Winnerbäck. Det är ju så öronen vill självdö.

Man borde vila.

Men istället gör man massor av saker, som leder till att man inte har tid att uppdatera bloggen. Dessutom ser man ingen direkt ljusning på tidsproblemet. Jag fick ett sms igår med en fråga angående en eventuell kvällsfika och fick tacka nej de NÄRMASTE TVÅ VECKORNA due to alldeles för mycket i almanackan.
Spontanitet är inget man ägnar sig åt!
(dessutom skulle jag köpa en billigare mascara den här gången, eftersom min andra kostar 320 jävla kronor. Jag kom hem med en för 305 jävla kronor. Vilken besparing!)

Man vet vad man vill ha hos en man

Eller... det är väl egentligen en ren lögn. Man vet inte alls vad man vill ha hos en man. Man har liksom en hel radda krav, eller en meterlång lista på vad man vill ha, eller vad man tror sig vilja ha. Den här listan verkar gå upp i rök så fort fjärilarna i magen lever rövare när det står någon slags puppy-eyed jävel och blinkar åt en ljuvt och lovar en månen. MINST. Vad fan, man är väl lätt naiv och aningen romantisk långt inne i stenhjärtat. Och sedan kommer man på att han knarkar eller har någon hang-up på ett ex. Eller ett exexex. Eller att han helt enkelt inte är intresserad trots att han i vanliga fall sätter på allting med puls. Eller... Ja, i min värld är inget omöjligt (NEJ, jag är inte bitter).

Och njae. Det kanske inte är precis det här jag letar efter hos en man. Men jag kan inte låta bli att låta mig charmas av deras fantastiska moves och... färgglada kalsonger. Ibland krävs det så lite. Hmmm.

(och jag vet att det ser ut som skit... men eftersom jag har noll och intet tekniskt kunnande får videon sticka ut på sidan och jag förlitar mig på att den betydligt mer kunniga J tar hand om det... jag är ju lärare... remember..)

Uppdatering: Jag löste det tekniska problemet själv och är numera mycket stolt och klappar mig själv frenetiskt på axeln.

Man packar förnuftigt och etiketterar smart

Att jag håller på att flytta har väl inte undgått någon. Jag. Är. Så. Less. Dagarna består av att sortera, kasta, kasta lite till, ge upp, slita sitt hår och sedan börjar hela karusellen om igen.

Jag har nu, med tre lådor kvar och ungefär en kubikmeter osorterade skolpapper, officiellt gett upp.

Man kanske inte är så rationell trots allt.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så ansåg jag det vara ofarligt att gå på jobbtillställningar,då de flesta i min bransch är femtiplussare, tjocka och har röda ansikten. (hey, inget fel på röda ansikten i sig, men ni vet kombon av dessa tre ting + en tung andhämtning makes it a bit.. eeeew).
I alla fall. Den teorin kanske inte riktigt är hållbar har jag just insett. Det har visat sig att det finns en del snygga karlar även i den här branschen(som-gud-glömde). Och mina... helt vetenskapliga efterforskningar har visat att de flesta av dem är precis lika slampiga som jag är.

Vilket ju blir problematiskt eftersom jag inte bara skulle avgifta kroppen, utan även huvudet.

(tur att jag inte ska dricka sprit på den här tillställningen iaf - nykter har jag ju lite mer omdöme... I'm screwed...)

Man gläds med sina vänner. På riktigt.

Det är viktigt med det där på riktigt. För det fanns en gång i tiden när det inte var så (åtminstone för mig, men jag kanske var småaktig, eller så var jag bara ung och avundsjuk... those were the days (suckar a la Askungens "vad är väl en bal på slottet)). Alltså, alla de där gångerna man (utan att mena det egentligen) sagt "jag är SÅ glad för din skull"... eller kanske snarare väst fram det. Det är liksom svårt att säga någonting mellan hårt sammanpressade käkar samtidigt som man försöker le. All den här ansträngningen gjorde dessutom att man såg lätt neurotisk ut. Och det i kombination med extremt profylaxandning för att slappna av och verka autentisk kan bara bli en katastrof.

Nej, det var inte enkelt att vara tidigatjugenånting och känna extrem avundsjuka, lätt bitterhet, önska att man hade en vodoodocka att plocka fram när människor var snyggare, mer lyckade och lyckligare än en själv.

Det är då det är skönt att bli äldre och inte behöva väsa fram lyckönskningar eller gratulationer. Eftersom man kan säga allt det med ett ärligt leende och alltsammans är alldeles äkta. Fantastiskt. Åldersökning borde någonstans leda till att vi människor fick en autenticitetsstämpel. Ungefär som den där dockan i Kalle Ankas julafton som får en okejstämpel i rumpan av jultomten. För med åldern lär man sig att trots finnar (fortfarande!), celluliter, mage a la kanelbullsdeg, stripigt hår, ickestatusbringande yrkesval, allmän medelmåttighet och skitdåliga dagar trots allt är helt okej.

(och till alla mina vänner: <3. För ja, man är lite sentimental, ganska mjuk och inte alls så tuff som man trodde att man skulle bli och man älskar sina vänner, det gör man. Dessutom vågar man erkänna det)

Man unnar sig saker...

... för det har man ju trots allt förtjänat av en eller annan anledning. "Åh, idag har jag tvättat. Då kan jag ju faktiskt få unna mig den där klänningen som bara kostade 1000 kr" eller "Åh, idag har jag varit och tränat. ALLTSÅ är det helt okej att jag unnar mig ett halvt kilo godis som belöning". Att belöningen oftast inte står i proportion till den belönade handlingen som man utfört bekymrar en oftast inte nämnvärt. Hur skulle man annars kunna lysa upp den grå vardagen?

Det här fantastiska belöningssystemet som dyker upp med åren gör dessutom att man i slutet av månaden står inför ruinens brant och... nej nej, man funderar inte alls på att hoppa, för man har ju blivit bekväm också och är inte heller längre fullt så dramatisk men man SVÄR en liten ramsa (ja, forfarande tyst... det var ju det där med att man har grannar) över det obehagliga i att behöva inta föda som havregrynsgröt och nudlar av tvång så där i slutet av månaden. Nyckelordet är tvång som sagt. Annars har man överhuvudtaget inget problem med havregrynsgröt till frukost, det är ju NYTTIGT för tusan.


Dags att unna sig? Jag har ju packat 13 flyttkartonger.
Det här borde vara en vettig belöning.

Man blir ynklig.

Ju äldre jag blir, desto värre symptom tycker jag att jag får. Jag blir sällan lätt förkyld numera, utan jag blir DÖDSSJUK. Jag minns att när jag var lite kunde man vara ute och leka lite (när föräldrarna inte såg, givetvis) när man hade feber. Idag ligger man, halvt döende, under 15 filtar och rosslar som att man inte gjort annat här i livet än att röka 7 paket cigaretter om dan.
Vilket leder mig till Dagens I-landsproblem: Jag har en sjuhelvetes huvudvärk som inte ger sig. Trots att kopiösa mängder vatten intagits och trots att jag pulat i mig både 1 och 2 och 3 huvudvärkstabletter så ger den sig inte.
Är det någon som har tips på hur man får bort huvudvärk?

Man förstår sig inte på den däringa tekniken

Jag har idag lyckats med konststycket att ladda ner ett VIRUS. Nej, jag har inte av en händelse klickat på en bild på en högst otvivelaktig sida. Jag har heller inte laddat ner ett program som innehåller någon jävla Trojansk häst. Jag laddade ner viruset. Hur? Jag lider av ett extremt jaghängeregentligenintemediteknikenmenlåtsasgöradet-syndrom. Alltså klickar jag på programmet på den kinesiska sidan (och NEJ den är inte tvivelaktig på DET sätter) som hojtar om att jag har sjuhundraelva virus (och varken mer eller mindre), jag går igenom flera vill-du-verkligen-ladda-hem-det-här-programmet-för-det-är-osäkert och klickar glatt JA varje gång. Nu sitter jag i skamvrån med dumstruten på huvudet och skäms.

Frågan är om det här är ett beteende som lärs in på lärarprogrammet. Helst seriöst så funderar jag ibland på om alla OH-bilder och Power Point-presentationer egentligen innehåller sublima budskap som raderar bort allt tekniskt kunnande för all framtid hos blivande lärare. För har någon av oss någonsin träffat på en lärare som inte ber någon elev om hjälp för att de inte får igång videon/dvdn/OHn eller ens hittar on-knappen på dessa apparater. Jag=så mycket lärare jag någonsin kan bli. Typ. Birkenstocktofflorna, rutig kjol ner till knäna och beige kofta ska inhandlas. Snarast.

Ett mysterium?

Man fryser.

Alltså, vad är UPP med det här vädret? Enligt rykten snöar det i Stockholm, här är det förvisso solsken och blå himmel men det var -2 när jag gick till jobbet imorse.
MINUS TVÅ. Det är ju löjligt. Minus 2 grader i Oktober. Istiden verkar komma snabbare än vad man beräknat. Ska det fortsätta i den här takten bör man ju investera i både snöskor och termo-overall innan den här månaden är slut.
(gammal och gnällig? CHECK!)

Man är vuxen.

och ska på säljkonferens i Skåne i november. Där är tydligen tanken att JAG ska äta gåsamiddag. Vilket vore fine by me om det nu inte vore så att en gåsamiddag innehåller svartsoppa. Vilket, let's face it, är en jävla massa blod.

Jag tror min karriär som vampyr skulle bli extremt kortvarig.

Man är rationell.

Man (läs; jag. Reds anm) har just avlagt ett löfte om både celibat och att aldrig mer närma sig en karl. Det kommer ju gå bra - för man är ju även begåvad med en uppenbart begagnad hjärna som tidigare tillhört någon jävla kamikazepilot. Man är liksom från början inställd på "DESTROY YOURSELF".
Så, hur ska man (läs fortfarande: jag. Reds anm) gå tillväga då?
Jo, man vägrar konsekvent att gå på tillställningar där det eventuellt kan finnas män. Jobbtillställningar bör vara relativt ofarliga då männen i min bransch för det mesta är femtiplussare med stor mage och rödbrusigt ansikte. Annars är det till exempel uteslutet att gå på lokal, för är det något man kan räkna med så är det följande:
Har man bestämt sig för celibat/kurera hjärtat/hata män så kommer det, i samma ögonblick som man sätter sin fot på krogen stå minst tio perfekta karlar och en av dem kommer lyckas övertala en om att få följa med hem och sen SHAZAM! så står man där med hatten i handen och ber om att få träffa honom igen.
Och då är det ju, som vi alla vet, kört.
Slut på nattfilosofierandet. Dags att ta itu med sömnen.

Man är utarbetad

Ja, fråga inte ens hur det går till när JAG är utarbetad, med tanke på att det är lite hipp som happ med arbetstider. Men utarbetad kan man uppenbarligen känna sig i alla fall. Frågan är då om det kan vara en latent liggandes utarbetning som skuttar fram ur garderoben som ett brev på posten efter att man slutat pluggajobbaförsökasigpåsocialtliv i tvåhundratie i en hel massa år (men åren man har pluggat räknar man inte för då inser man att man börjar bli gammal. På riktigt. Och i ens egen lilla värld är man ju inte det... det är det bloggen är till för liksom).

Den däringa utarbetningen som kommer som ett brev på posten ja. Den börjar som ett litet sömnbesvärstics som inte ens är värt att omnämna för att med tiden eskalera till ett stort eländigt SÖMNBESVÄRSKAOS som leder till att tvättbjörnsreferenser när det kommer till det egna utseendet är alltför nära till hands. Dessutom späds tidigare nämnda krämpor på tills man är både låghalt och kutryggig a la Ringaren i Notre Dame och dessutom tillbringar all ledig tid med att stirra i taket och sjunga aaaaall by myyyseeeelf. För utarbetning gör en uppenbarligen lite lätt patetisk på kuppen.

Man är glamorös (och tacksam för att helgen snart är här)

Så, i helgen ska man på Glamourfest med Red Carpet theme.
Och vart i helvetes hittar man då glamorösa-red-carpet-kläder kan man fråga sig?
I mitt fall? Jag hoppas på att det helt spontant materialiseras i min garderob, för senast jag kollade ägde jag inte något som varken kan klassas som "glamoröst" eller "red carpet".
Nåja, it's all about the assescoarer som det brukar påpekas så jag ska nog komma undan i år med. (förra året var jag glamorös med en gipsad hand så det kan ju bara bli bättre)

Man får intresseklubben att notera saker, del 1

Nånting jag har ätit hitills idag får mig att rapa något som påminner om gran. Igår rapade jag grapetonic. VAD är det jag egentligen trycker i mig?

(och ja, det är väl klart att man ätit gran. Man är väl mer eller mindre uppvuxen i en skog. Skogsmulle for the win!)

Man börjar bli gammal

...erbarmelig, S, erbarmelig? Använder människor under 70 det ordet?
Men anyhoo, rubriken var ju "man börjar bli gammal". Vilket stämmer. Inte bara börjar man bli gammal årsmässigt utan kroppsmässigt. Som S skrev, man har problem med diverse kroppsdelar som liksom inte fungerar som de en gång i tiden gjorde.
Dessutom äter man olika vitaminer för man vet att B12-bristen kan komma när som helst.
Man går och lägger sig innan klockan tio och skäms inte ens för det.
Man vågar stå för att man aldrig, under några omständigheter, skulle glömma bort att äta frukost.
Man tar hellre på sig för mycket kläder och är "ful" eller ocool, än fryser.
Man har reflex på sig så att man syns i mörkret.
Man är fullkomligt opretentiös, och erkänner glatt att man gillar diverse mainstream-musik.
Man blir smickrad när kassapersonalen på Systemet vill se leg och driver dem till vansinne med ett hysteriskt fnitter (samma sak gäller för krogvakter).
Man blir mindre smickrad när någon man pluggar med frågar hur gammal man är, man svarar och den säger "OJ!".
Man har inga som helst problem med att berätta för folk att man varit hemma en hel helg och bara tagit det lugnt, något som skulle ha skrämt en från vettet för 5 år sen.

Och det är fan så skönt! (förutom de krånglande knäna förstås...)

Man får krämpor

Det är ryggen och det är nacken. Sedan är det huvudet och det där tjorvande knät. Nej, båda knäna egentligen. Och så var det de där axlarna OCH handlederna OCH händerna som har börjat krångla. Fotleden, jag glömde fotleden. Den liksom hakar sig och ställer till det.

Plötsligt en dag är man bara där; man försöker resa sig från golvet och inser att det inte går utan vidhängande OUFF på grund av den ofantliga ansträngningen som krävs för att ta sig upp i stående ställning.

På frågan: Hur är det? är det mest naturliga svaret: Jo tack bra, men så var det ju det där xxx (fyll i lämplig krånglande kroppsdel) som KRÅNGLAR så erbarmeligt.

Och som i ett kick har ett liv som plötsligt verkade oändligt och där man PÅPEKAT för alla att man egentligen inte alls är gammal och framförallt inte känner sig gammal sakta börjat närma sig den lilla tanten på gården som går med rullator istället för det UNTZUNTZ-musikspelande partymonstret i tjugeårsåldern som bor mitt emot.

Man blir lätt rörd

Ja, rörd har ju tidigare varit ett ord som inte direkt ens funnit i min vokabulär. Alltså, ledsen, upprörd, känslosam, men inte rörd. Rörd är ett sånt där ord som hör ihop med tanter med lila hår som sitter hemma i stugan och virkar stora, vita, runda dukar som de sedan försöker pyttsa på sina barnbarn (som i sin tur inte alls är ett dugg intresserade av några, i deras mening, fula dukar som är rena rama dinosaurierna i inredningsdjungeln) och som har pälsmössa på sig så fort vinden börjar vina.

Men ja, jag blir rörd. Jag blir rörd av att min syster, som inte sa att hon älskade oss förrän hon var i tioårsåldern (ja, kvinnor i min släkt är särdeles envisa) skickar ett sms-hjärta till mig (<3) och skriver god natt. Jag blir rörd när mina vänner säger att de tycker om mig. Och jag blir rörd när jag ser på Extreme Home Makeover, för allt det fina dessa überamerikaner gör för människor som har det sämre ställt. Jag blir rörd över att människor någon gång ibland ställer upp för andra människor, och särskilt rörd blir jag om de människorna inte ens är bekanta med varandra. Listan kan göras oändligt lång.

Jag blir rörd och sedan gråter jag. Som ett litet BARN. För att det är så fint och för att världen är så vacker. Det var väl själva fan också att man ska bli så BLÖDIG när man blir äldre. Jag skulle ju vara hård och tuff. Bah!

Man är inte alls hämdlysten.

En tanke så här på kvällskvisten:
Jag spenderar en stor del av min tid med att planera hämnd på folk jag en gång i tiden gillade. Kan det verkligen vara nyttigt? Och med hämnd menar jag inte nödvändigtvis STAB-STAB-SLASH-hämnd utan kanske mer i stilen "Oj-kolla-vad-rik-och-snygg-jag-är-nu-och-du-du-är-minsann-ingenting-din-himla-looser".
Sen kan man ju fråga sig varför jag sitter här när jag egentligen har typ en miljon instuderingsfrågor och 5 böcker att läsa till semninariet imorgon?

Man skaffar sig husdjur

Stretch

Ett mycket välartat och rumsrent djur, perfekt för en fattig student.
Namn: Stretch, gummikycklingen (gummihönan?)
Ålder: okänd
Livstid: troligen extremlång
Ägare: grannen
Rumsrenhetsgrad: okänd (men troligen mycket hög)
Användningsområde: man vill helst inte tänka på det
Effekt: man vill helst inte tänka på det heller.


Vilde Bill, the Bib

Namn: Vilde Bill, namnet gavs efter bibens oregerlige leverne och oförmåga till att hålla tätt under fest
Ålder: okänd
Livstid: extremt kort med två vinhaggor inställda på vita månader i närheten.
Ägare: vinhaggorna
Användningsområde: inget för tillfället.
Rumsrenhetsgrad: Obefintlig. (både gällande Bib och vinhaggor)
Bör förses med varningstext pga sin påverkan på sin omgivning.

Man tar sig igenom dagen.

Förra året, samma dag som jag gick på semester, spontanuppstod det en böld på min höft. Efter att ca 10 läkare hade klämt på den, varav en av dem var Greys-anatomy-het-kirurg, kom de fram till att den skulle medicineras bort.
Det här är inte bara en funny anekdot, utan det kommer en poäng med det. Jag har nämligen fått en ny böld. En mindre variant. I LJUMSKEN.
No way in hell att jag går till sjukvården med den. "Jo, du förstår att jag har en böld HÄR, nevermind the bush and the smell och jag vill helst att ni gör som sist - är minst 10 personer som klämmer på den".
Det, i och för sig, lär vara det närmaste jag kommer sex på ett bra tag.

Man vaknar innan klockan ringer

God*****morgon på er!

Ja, för man vaknar av att TELEFONEN ringer klockan fuckingtjugeisju på morgonen, det gör man. Och som den vuxna människa man är väljer man att dodga samtalet för att man vet att det är JOBBET som ringer vid denna gudsförgätna tid. Man tänker sig dessutom att det är dags att få en välförtjänt sovmorgon efter mer än en veckas slitande. Kan man somna om? Nej. Det är då lagen om alltings jävlighet slår in och kastar sig över en, skakar en vaken och tvingar upp en. En lång svordomsramsa alldeles för ful för att ens vara tänkbar att skriva ner... TÄNKER man, säger man inte, man har ju grannar som kan undra. Man förbannar nattpersonalen för deras existens. Man avslutar dock svordomsramsan med ett gott ord om dem. För man tror på KARMA också.

Man "tar hand" om sig.

Som den Kära S skrev. Man börjar närma sig the big THREE OH, och därför börjar man "ta hand" om sig. Man detoxar, man lägger om sin kost, man dricker théer med diverse bra innehåll och man köper dyra krämer som lovar yngre och slätare hy!
Plötsligt är det okej att lägga flera hundra på ansiktsbehandlingar. Det är okej att äta detoxande tabeltter som leder till frossa och magont. Det är okej att köpa saker med ordet "SERUM" i namnet.
Och om allt annat faljerar så finns ju gamla, hederliga botox. Ett stick här och ett stick där och så är det BYE-BYE till pengar, nerver och naturliga ansiktsuttryck. (inte för att jag inte skulle göra det i varje fall.) (nej, jag har aldrig utgett mig för att vara rationell...)

Man hänger i gäng

Och man har ett tydligt GÄNGMÄRKE.

Dessutom är man tillräckligt VUXEN för att våga sig på att sticka ut genom att vara FÄRGGLAD.
Färgglad personlighet, that is.
Tss. Inga överdrifter.

Man börjar närma sig the big three O

Det är något magiskt med den där 30-årsgränsen. Man börjar liksom tänka på HÄLSAN och får för sig dumma saker som att ha vita månader och sluta nyttja nikotin (som man självklart inte nyttjat tidigare heller, åtminstone inte i mammas närhet eftersom man smygrökt i ungefär hundra år) och koffein. Därmed gryr en ny tid som startas med en sjuhelvetes huvudvärk och ett humör som är tio gånger värre.

Samtidigt kan man klappa sig själv på axeln och säga att man är nästan VUXEN. När man har gjort det har man kanske även en vänlig styvfar till hands som påpekar att om man börjar närma sig TRETTIO och därmed lämnar tjugenåntingstadiet bakom sig så borde man vara vuxen för länge sedan. Då väljer man dock att slå dövörat till och låtsas som att det regnar.

För den som känner paniken smyga sig på, känner sig giftasredo och, liksom jag och min kära J, konstant ger sig in i relationer som faljerar av en, annan eller femtio olika anledningar så vill jag bara hänvisa er till denna blogg.

Ta chansen vettja! Why not liksom? Du har redan varit på botten och vänt, det kan bara gå uppåt nu.

Man är full av vidsom.

För just nu är man inte full av något annat - jag dricker inte alkohol (höll på att skriva alkogel, vilket ju stämmer det med) för tillfället, and neither does my partner in crime. Däremot vet man en rad saker. Ni vet, man VET. Man vet att man ska ha mössa på sig när det är kallt, man vet att man bör sova minst 7 timmar, man vet att man ska äta ordentligt. Man vet även att man inte ska dricka alkohol, man ska inte röka, man ska inte gå på efterfest, man ska inte fuldansa och göra narr av folk på kroggen, och man ska inte trassla till det för sig. Särskilt inte med män.
Vinhaggorna gör allt detta (med undantag för akoholen/alkogelen för tillfället då)med bravur. Vi gör allt detta GLADELIGEN.

Så.. välkomna hit!