Man blir både Joan och Jackie Collins på "ålderns höst".

Man ser ögongodis på stan/ i träningslokalen/ på danshaket osv (på jobbet är det TYVÄRR mer tunnsått med den varan). Men anyhoo, man ser ögongodis, man spanar in ögongodis man tänker snuskiga tankar om ögongodis. Och man inser raskt att ögongodiset är typ 20. Alltså, det känns inte helt okej att tänka "hmmmm, den där vill jag besudla" och sen inse att:
1. personen ifråga gick på mellanstadiet när man själv fick gå på krogen första gången.
2. personen ifråga förmodligen lekta med transformers när man själv började leka med det motsatta könet.
3. personen ifråga förmodligen är för ung för att minnas "det riktiga 90210".
4. personen ifråga blir inte nostalgisk när den hör "Common people" eftersom den inte lyssnade på någon anna musik än Mora Träsk när Pulp var stora.
5. personen ifråga har aldrig blåst på TV-spelet för att få det att fungera/ fått lösgodis genom att peka på vad man ville ha ("allt utom salt och lakrits!")/ spelat Giana Sisters på en amiga/ dansat, ståendes i en ring, till "What is love" med Haddaway.

Det är då man drar på sig pälsen, tar ett glas skumpa och seglar ut i bästa Alexis-stil.

Man blir mindre desillusionerad med åren.

Seriöst, ju äldre jag blir - desto mer cynisk blir jag. Desto mindre desillusionerad blir jag. Vilket man kan tycka är en bra sak och det är det ju. I viss mån. Ibland kan det vara bra att vara lite lätt desillusionerad (vilken jävla killer att skriva!) och naiv. Förr kunde jag tro på att om jag verkligen, verkligen vill det här så kommer det att bli så som jag vill.
Det har jag växt ifrån.
Jag säger som Kellermans Rocky - "Jag är inte cynisk. Jag är synsk och ser att allt är skit och kommer att gå åt helvete".
Kontentan av detta gnälliga inlägg är förmodligen att jag önskar att världen inte vore så svart-vit.
Jag önskar det fanns en magisk plats.
Ibland önskar jag att jag kunde vara som de där förbannade, idiotiska lajvarna och springa runt i ett par plastöron och låtsas att jag är Arwen. Och att det skulle kännas bra. Att jag skulle bli bortsvept till ett annat land, en annan värld - om så bara för en timme.
Jag önskar det fanns ting i världen vi inte kände till.
Jag önskar jag kunde forma världen genom mina förhoppningar och önskningar.
Jag önskar att världen inte var så förutsägbar.

(är det konstigt att man läser böcker som Twilight och älskar dem förbehållningslöst, even at my age liksom?)

Man hänger på vettiga trender

Som att man faktiskt tycker att det är en bra idé att vakna, dra upp den numera russinliknande, rödfärgade fossingen ur badkaret (som man för övrigt stavar karlet först... om man är frustrerad på något sätt? Mja, kanske.) eller kasta paddeln, skrika "JAG ÄR FRI" och inse att allt det här beror på att någonting fantastisk har inträffat - DET ÄR VÅÅÅR! För grejen är den att ju äldre man har blivit desto tuffare tär vintern på en.

Det finns även andra saker som tär på en. Men den här vinhaggan har dessutom ett mycketviktigtliv att leva just idag (eller så ska hon kanske iväg till de andra russinen på friskis och skaka rumpan och efter det äta våfflor.) och tar alla fantastiska historier en annan dag, ja.

Man glömmer bort viktiga saker.

Som att blogga!
det kanske är dags att sparka liv i vinhaggorna igen. (Den ena har somnat med foten i det hemgjorda rödvinet vi har i badkaret, och den andra sitter på toalettstolen med en gummipaddel i handen).

Man skålar snart in ett nytt år.

... och i vanlig ordning kommer det vara nyårslöften i form av viktnedgång/ personlighetsförändringar och diverse andra löften som aldrig kommer att uppfyllas. Inför 2007 hade jag som nyårslöfte att öppna alla dörrar. Inför 2008 hade jag som nyårslöfte att stänga samma dörrar, mala ned dem och kasta bort handtagen.
Mina nyårslöften är ofta fulla av goda intentioner, men så är ju även vägen till helvetet (so I've heard...). Så, i år kastar vi alla nyårslöften åt sidan och bara njuter av 2010, okej?
Sitter på jobbet och skriver detta och slås av att jag kanske borde jobba. Hittills idag har jag inte gjort så mycket att jag riskerar att sträcka några muskler direkt. Men å andra sidan - jag tycker inte mina kollegor ser ut som att de sliter ihjäl sig heller.

Man inser att dumma påhitt är något som går i cykler

Det kan eventuellt vara så att man skaffar sig ett jobb för att man är för uttråkad och så väljer man det jobb som står till buds, för man är ju vuxen nog att inse att frasen money makes the world go round, tyvärr är mer sanning än påhitt. Med detta jobb kommer arbete i raka veckor och därmed en hel del ledig tid på helgen. Eftersom man då jobbat sig dödligt trött lagom till fredagen så kommer man på den briljanta idén att tillbringa kvällen på vuxendagis (a.k.a krogen). Detta verkar vara en synnerligen bra idé.
Föreställ dig så följande scenario: Du står där, lite lätt salongsberusade vid bardisken. Stället du befinner dig på är hyfsat folktomt och tjejkompisarna sitter vid ett bord bakom dig och så hör du plötsligt ett vrålgarv från vännerna, vänder dig om och ser dem vifta febrilt mot dig. Föreställ dig sedan vidare att en av vännerna smyger sig upp bakom dig och försiktigt viskar i ditt öra "du har stoppat kjolen i strumpbyxorna". Vad göra? a) tänka att kvällen knappast kan bli bättre och gå hem b)tänka att kvällen knappast kan bli sämre och gå hem c)tänka att kvällen knappast kan bli knasigare och dricka tequila för säkerhets skull.

Man kan också tänka sig att den av vännerna som man hade tänkt sova hos hittade ragg och försvinner från stället långt innan läggdags. Då är det bara att konstatera att det inte är alldeles för svårt att hitta någon som följer en hem i decembernatten eftersom man är så fasligt mörkrädd där ute i förorten. Dessa händelser lagras dagen efter allra bäst under kategorin alkoholen-stal-min-hjärna-och-ersatte-den-med-en-jordnöt på hårddisken för att sedan plockas fram ur minnesbanken när man gör exakt samma sak en gång till.

De vita månaderna är över. Vardagarna går som de ska. Helgerna gör det definitivt inte. Då känns det allt bra skönt att snart lämna tjugenånting bakom sig. Det vill säga tills man blickar framåt en tio år och plötsligt snappar upp en eventuell framtid. En där man som trettiplus sitter på Harrys på karaokekvällen, dräggfull och nyper den tjugenåntingårige diskplockaren i rumpan.

Och så inser man återigen - jag har varit här förut.

Man åldras inte, man föryngras

Så, vad gör man den enda helgen i December då man kan dricka sprit och gå ut på lokal?
Man dricker sprit. Ganska mycket. Trots att man innan svurit på att inte dricka så mycket.
Man blir kontaktad av en 20-åring som MAN KÄNT SEN HAN VAR TYP 3 BAST och man flirtar skamlöst med honom. (I efterhand så inser man att det var en JÄVLA tur att man inte hade täckning på sin mobil när ynglingen ringde runt tolv-tiden. Då hade man nog gjort saker man kanske fått ångra).
Man blir upphånglad av en gammal klasskompis när man kliver innanför dörren till klubben.
Man berättar för killarna man gick dit med att man blev upphånglad, varpå en av dem säger något i stil med "Upphånglad?! Jag ska visa dig upphånglad!!" och så blir man upphånglad igen.
Man flirtar hejvilt med gamla kärlekar och de flirtar tillbaka.
Man kör fuldanser á la "kundvagnen", "kastspöet" och "kolla, jag kan kråma mig ÄNDA ner till golvet" och har hemskt roligt.
Man blir sur för att ingen vill ha efterfest.
Man deklarerar högljutt att man ville hångla med A men eftersom han "är tråkig" (översättning; har flickvän. reds anm) så går man hem istället (varpå personen A ifråga, suckar, ger en en kram och viskar saker i ens öra som låter en förstå att han visst det kunde följa med hem men inte ikväll eftersom kompisen M bor hemma hos A just för tillfällellet. Så tillvida man inte kunde tänka sig både A och M? Näehäe, nej, det var bara en tanke förståss...)
Man går armkrok med sin fina vän hela vägen hem, somnar och vaknar - utan tillstymmelse till ågren, spritnoja eller bakfylla. YEY!

Vad man kan dra för lärdom av detta?
Att man är en skamlös slinka. Och att man trivs med det.