Man blir mindre desillusionerad med åren.

Seriöst, ju äldre jag blir - desto mer cynisk blir jag. Desto mindre desillusionerad blir jag. Vilket man kan tycka är en bra sak och det är det ju. I viss mån. Ibland kan det vara bra att vara lite lätt desillusionerad (vilken jävla killer att skriva!) och naiv. Förr kunde jag tro på att om jag verkligen, verkligen vill det här så kommer det att bli så som jag vill.
Det har jag växt ifrån.
Jag säger som Kellermans Rocky - "Jag är inte cynisk. Jag är synsk och ser att allt är skit och kommer att gå åt helvete".
Kontentan av detta gnälliga inlägg är förmodligen att jag önskar att världen inte vore så svart-vit.
Jag önskar det fanns en magisk plats.
Ibland önskar jag att jag kunde vara som de där förbannade, idiotiska lajvarna och springa runt i ett par plastöron och låtsas att jag är Arwen. Och att det skulle kännas bra. Att jag skulle bli bortsvept till ett annat land, en annan värld - om så bara för en timme.
Jag önskar det fanns ting i världen vi inte kände till.
Jag önskar jag kunde forma världen genom mina förhoppningar och önskningar.
Jag önskar att världen inte var så förutsägbar.

(är det konstigt att man läser böcker som Twilight och älskar dem förbehållningslöst, even at my age liksom?)